Barns utveckling

Ett litet barn är en underbar gåva och föräldrarna tillbringar bra mycket tid med att umgås. Det spelar ingen roll om det är första eller fjärde barnet, du ser alltid efter det där första leendet som är så speciellt. Men när kan du egentligen förvänta dig att få den reaktionen från din bebis? Och när börjar de egentligen skratta?

Kan spädbarn le?

Redan på BB kanske du upplever att det lilla knytet ler mot dig. Ibland är det önsketänkande, du vill så gärna att barnet ska reagera på all den kärlek du öser över hen. Men även om det mår bra av uppmärksamhet och omsorg så är det inte förrän lite senare som de börjar le på riktigt, som ett resultat av sina känslor. De där första leenden handlar om aktivitet i det centrala nervssystemet.

När kan spädbarn börja le?

Helt klart kan nyfödda barn kommunicera eller läsa av sin omgivning. Redan när de ligger i magen så lär de känna sina föräldrars röst och andra ljud. För att överleva inse de automtiskt att de behöver andra. De lär sig instinktivt att de får hjälp när de gråter, och så vidare. Hela tiden lär de sig mer om sina omgivningar.

Bebisen märker att mamma och pappa ler när de har hen i famnen. Även andra personer ler när de ser en liten krabat. Sakta men säkert så lär sig barnet att förknippa leenden med något positivt. Ett sätt att få kontakt med andra på.

Efter en eller ett par månader så brukar spädbarnen kunna le som ett resultat av interaktion med andra. De stimuleras av yttervärlden och den uppmärksamhet de får. Så när de vid en eller två månaders ålder ler brukar det kallas för ett socialt leende. Som betyder att det är en reaktion på omvärlden och dess bemötande.

Vilken ålder börjar nyfödda le på riktigt?

Hur de än ser ut är bebisar gulliga. Men när nyfödda ligger och ler i sömnen så är det inte för att de är lyckliga. De är helt säkert tillfreds, för annars skulle du märka det. Men det är vanligtvis inte förrän efter en månad som de ler för att de är nöjda. Eller härmar sin omgivning för de har förstått att det är så man kommunicerar.

Varför ler inte min bebis?

Det kan variera när en bebis börjar le mot andra. En del är tidiga, de ler mot dig redan när de är en månad gamla. Andra kanske dröjer tills de är fyra månader gamla, eller så. Allt är normalt, för alla barn utvecklas i sin egen takt.

Det är väldigt sällan en sen utveckling betyder att någonting är fel. Du kan dock göra en del saker för att stimulera bebisen att börja le, som fungerar för det mesta:

• Håll barnet i famnen så ni kommer riktigt nära varandra. Små barn behöver den där närheten för att se ordentligt. De blir lätt distraherade av andra saker runt omkring och kan inte fokusera annars.
• Busa lite med bebisen. Blås på magen, lek titt-ut eller något annat som barnet uppfattar som trevligt. Kanhända blir du då belönad med ett leende.
• Sjung en sång eller gör en rolig grimas. Bebisen kanske då reagerar genom att le, för hen upplever det som positiv stimulans.
• Se rätt på ditt barn, le och säg hej. Vid det här laget har barnen ofta vant sig vid att det här är ett sätt att kommunicera på.

Något som jag måste nämna i sammanhanget och något som du absolut inte ska bli orolig över är att autism kan innebära att barnet inte ler. Vår dotter Alia är autistisk men hon log och skrattade. Det är alltså inget universalt tecken på autism.

När skrattar bebisar?

Det är vanligt att uppleva det första skrattet runt 4 månaders ålder. Plus minus flera veckor naturligtvis, det finns ingen mätstock när bebisar ska börja skratta.

Bebisar imiterar den värld de har omkring sig. Till en början kan de bara uttrycka sig genom att gråta, och använder det till nästan allt. Men efter ett tag så inser de att leenden och skratt är en del av kommunikationen. Och till och med att ett leende fungerar bättre om du vill få din vilja igenom.

I den här åldern är det naturligtvis inte ett genomtänkt uppförande, utan de reagerar automatiskt på det andra gör i deras omgivningar. Men det är en viktig del av deras affektiva utveckling. Så när du ser att bebisen skrattar kan du glädja dig åt att den utvecklas väl. Känslorna börjar få sig ett uttryck.

Små barn skrattar ofta åt sin favoritleksak, ett djur eller något som föräldrarna gör. När de väl lärt sig skratta kommer de att göra det allt oftare. Speciellt när de märker att de får en positiv respons från de så viktiga vuxna i sin närhet.

Samtidigt är skrattet en del av deras kognitiva utveckling. Barn skrattar ofta åt tokiga situationer, som när någon ramlar eller de ser sig själva på film. Eftersom småbarnskratt verkligen är smittsamt så bildas det en god cirkel. Ju mer de skrattar desto gladare blir folk, vilket får dem att förstå att det här är något bra.

När börjar bebisar skratta med ljud?

Det krävs muskler för att skratta, och när du är liten tar det tid för dem att utvecklas. Många barn börjar le ganska tidigt, men du hör dem inte skratta förrän de är runt ett halvår gamla. Kanske lite tidigare, men ibland även senare. Sedan verkar det som att de trivs med att höra sin egen röst. Som om de upptäcker att de har något härligt som de kan använda.

Ganska små barn vet även om att leenden och skratt är ett verktyg. Om de ler mot mamma kan hon inte längre vara arg eller upprörd. De har lärt sig använda sin charm, bara genom att se hur du reagerar på deras skratt och leenden.

Hur kan jag få barnet att skratta?

Precis som med andra bitar av barnets utveckling så kan du inte tvinga fram ett skratt. Däremot kan du stimulera bebisen och lägga en del till rätta för att det ska bli lättare för hen. Både skratt och leenden är ett resultat av kommunikation. Ett utbyte av känslor, även om den ena parten är för liten för att uttrycka sig. Så det allra första du måste göra är att tillbringa tid med ditt barn.

Skratt är ett ljud, så uppmuntra ditt barn att ge ifrån sig ljud rent allmänt. Lär hen att det är bra med röster och ljud, genom att prata och sjunga för ditt barn. De förstår inte vad du säger till en början, men din röst och tonläge förmedlar starka känslor. Och de lär sig lyssna, höra olika ljud och lära känna språket. En del föräldrar känner sig lite dumma i början, vet inte helt vad de ska säga till barnet som inte verkar förstå något. Ett tips är att berätta för bebisen vad ni håller på med. Nu knäpper jag upp blöjan, för du har kissat på dig, och så vidare.

Vartefter bebisen börjar ge ifrån sig olika ljud fortsätter du att uppmuntra hen. Visa att du blir glad av att höra den lilla rösten. Det är inte heller så lätt alla gånger eftersom bebisar kan vara högljudda vid fel tillfälle. Men det är deras sätt att utvecklas, lära sig använda rösten. Så småningom är det dessa färdigheter som kommer att leda till det första skrattet.

Vad gäller kring prematura barn?

De barn som fötts lite för tidigt är ofta något senare i sin utveckling. Räkna inte med att de ska le eller skratta ungefär vid samma tid som de barn som är födda efter en fullgången graviditet. Det gör absolut ingenting om ett barn är lite snabbare eller långsammare i sin utveckling. Så småningom kommer de i kapp. När de når en viss ålder märks det ingen skillnad på dem, vare sig de är prematura eller inte.

Barn med autism och första leende / skratt

Vår dotter Alia är autistisk och i vårt fall var det ingen skillnad mellan hennes första leende/skratt och vår yngsta dotter som inte har någon diagnos. Samtidigt är det vanligt att autistiska barn är senare med att le och skratta. Autism är ett spektrum, vilket innebär att det är annorlunda för alla personer med diagnos. Känner du att du inte få kontakt med ditt barn bör du prata med BVC för vidare uppföljning, men som sagt är det väldigt olika.

Har små barn humor?

Det verkar ibland som att bebisar har humor. De skrattar så gott åt något roligt. Ett riktigt smittsamt skratt, som få kan motstå. Men för det mesta är barnens skratt ett uttryck för att de mår bra, att de njuter av situationen. Att skratt är något positivt har de förstått, men inte alltid att du skrattar för att något är roligt.

Både leenden och skratt är ett sätt för att få social kontakt. Skratt är till en början en ny strategi som de använder för att få uppmärksamhet. Gråten finns fortfarande kvar, den uttrycker vissa känslor. Men vid det här laget vet barnen att både leenden och skratt är mer effektivt när de vill få kontakt.

Steg för steg så går leenden och skratt över till att vara ett instrument för barnen, ett sätt att uttrycka sig och kommunicera. Det som till en början var en reflex, en reaktion på omgivningen, har blivit en viktig del av deras känslomässiga liv.

Hur du får ett barn att skratta

Ibland kan du locka fram ett skratt genom att göra något som barnet reagerar på. En klassiker är att leka tittut, så gott som alla barn skrattar åt det. Speglar är något annat som är spännande och som lockar fram ett skratt. Både när barnet ser sig själv och någon annan.

Lyft upp barnet i luften när du ligger ner på rygg. Först blir de förvånade, men skrattar sedan ofta åt förändringen i riktning och höjd. Stänk lite med vattnet när barnet badar. Både ljud och känslan av vattendroppar gör ofta att de skrattar.

Sång och röstskådespel. Det är ganska intressant att om du sjunger för barnet, gärna en mjuk fin sång, så skrattar de gärna. Men också om du förställer rösten, om du låter lite konstig. Ibland så härmar de till och med hur du låter, och skrattar sedan gott åt sig själva.

Varför är det viktigt att skratta?

Barnens skratt och leenden är alltså så mycket mer än ett uttryck för hur de känner sig. Det visar mycket vilken relation de har till omgivningarna, hur pass stimulerade de är. Inte så att barn som skrattar sent har dåliga föräldrar, det finns gott om utrymme för individer. Men som förälder har du ett ansvar att hjälpa ditt barn växa känslomässigt, lära sig uttrycka sig långt innan hen kan prata.

Det gör gott för en person att skratta, oavsett ålder. Kroppen fylls med syre, både lungor och hjärta fungerar bättre. Sedan frigörs de så kallade lyckohormonerna, endorfiner, serotonin och dopamin. Du kanske tänker att barn inte behöver någon mer lycka, de har ju inga problem som tynger dem. Men det är tufft att växa. Så mycket händer i deras kroppar och sinnen de första åren att de också behöver ett stöd.

Så skratt och leenden är till hjälp för att utveckla barnets emotionella intelligens. Kommunikation och närhet är alltid viktigt, och när du hör barnets skratt så kan du glädja dig åt att det fungerar. De utvecklas i rätt takt och har fått ett verktyg som de kan använda hela livet. Du kan hjälpa dem identifiera och uttrycka sina känslor, vilket är en ovärderlig hjälp för dem vartefter de växer.

De första åren utvecklas barnen så fort. Från att ha varit hjälplösa små bebisar blir de aktiva små barn som springer runt och rör allt de hittar. Föräldrarna är vanligtvis uppmärksamma på de olika milstolparna. När barnet börjar gå är ett av de stora framstegen som alla väntar på. En del påstår att barn som börjar gå sent är smarta. Vad kan du egentligen förvänta dig, när kommer ditt barn att börja gå?

Världsrekord bebis gå

En del bebisar börjar gå ganska tidigt. Världsrekordet hålls av en liten pojke som började gå själv när han bara var sex månader. För det fick han en plats i Guiness rekordbok, pojken heter Reuben Robinson. Andra barn har ställt sig upp väldigt tidigt, men rekordet är för barn som börjar gå.

När börjar barn gå genomsnitt

Till att börja med är det viktigt att komma ihåg att alla barn är unika. De flesta barn börjar inte gå när de är sex månader gamla men därutöver kan det variera ganska mycket när de bestämmer sig för att ta sina första steg. Vanligtvis är det inte före åtta månaders ålder. Å andra sidan kan det ta så lång tid som till 18 månaders ålder.

• Vår dotter Alia började gå vid 1 års ålder men hon var snabbare på att börja krypa. Kanske var det att hon var så bra på att krypa som gjorde att hon gick senare än andra dottern.
• Vår dotter Mila började gå vid 8 månaders ålder. Hon var sen på att krypa och ganska långsam krypare om man jämför med Alia. Mila är större, både längre och rundare – kanske spelade det in?

Genomsnittet är väldigt flytande, och allt är helt normalt.

När kan bebis gå med stöd?

Det här brukar vara första milstolpen när det kommer till gåendet. Du kanske håller barnet i handen, eller så föredrar hen att vara mellan båda föräldrarna. De har fortfarande behov av den trygghet och det fysiska stöd som någon kan ge dem.

Många barn börjar gå med stöd när de är runt sex månader. Men återigen är det viktigt att komma ihåg att det också kan ske senare. Allting sker så fort under den här perioden, det är en tillväxtspurt på flera sätt och vis för barnet. Innan barnet kan börja stå eller gå måste det träna upp sina muskler, det är en process som tar sin tid.

Kan man lära barn gå tidigt?

Du kan träna barnet till en viss grad att börja gå. Men frågan är om det är en bra sak. För det mesta fungerar det bäst när barnet får utvecklas i sin egen takt. Det är inget som är rätt och fel här, ett barn som går vid 15 månaders ålder är minst lika normalt som ett som börjar vid nio månader. Var försiktig så du inte lägger för stor press på barnet, för de känner av det och kan tappa sugen.

Samtidigt så behöver barnet möjligheten att få träna upp sina muskler och färdigheter. De behöver ju både balans och styrka för att kunna gå. Planera leken och leksakerna så att de kan stimuleras att använda de rätta musklerna. Men kom ihåg att allt ska vara roligt, för det är då barnet gör som störst framsteg. Och det allra viktigaste är att föräldrarna leker eller pysslar med barnet. De kan hjälpa dem gå framåt mycket bättre än leksaker, även om de också har sin plats.

Om du tror att barnet är redo för att kunna gå kan du ställa hen med ryggen mot en vägg. Sträck ut dina händer och locka hen framåt. De där första små stegen kommer snabbt att utökas till flera. Eller så blir det bara ett litet steg i flera dagar, för att sedan plötsligt utökas till fler. Du vet aldrig med barn, de gör allting i sin egen tid.

Hjälp mitt barn går inte

Ofta är det när du jämför ditt barn med andras som du börjar fundera på varför hen inte går. Eller så finns det syskon som började gå mycket tidigare, och så vidare. Naturligtvis kan du ta upp det med barnavårdscentralen om du är orolig.

Men glöm aldrig att de flesta barn gör saker och ting i sin egen takt. Det är så mycket de måste lära sig och börja med att det bara får ta sin tid. Om du ser på barnets uppförande som en helhet kan det vara enklare att acceptera att allting inte sker enligt ett schema. Du ser direkt om ett barn mår bra och är friskt, resten faller på plats av sig självt.

Hur stimulera barn att börja gå?

Ett sätt kan vara att tillåta barnet att pröva själv. Det är så lätt att plocka upp hen när du har bråttom. Ibland är det nödvändigt, men det kan också hända att det är du som får sakta ner på farten. Ta tag i den lilla handen och se om det kanske blir lättare att gå när ni inte stressar.

Andra föräldrar har funnit att det fungerar med en morot. Inte en bokstavlig sådan men något som barnet tycker om, som nappen eller en nallebjörn. Håll det nära så hen kan se det, men ändå tillräckligt långt bort att hen måste gå för att få tag på det. Gör det till en lek och håll inte på för länge. Visa barnet att du blir glad när hen går fram till saken.

Vad beror sen motorisk utveckling hos barn på?

Frågan är vad sen utveckling innebär. Eftersom tidsramen för vad som är normalt är så pass stort kanske man inte kan kalla det för sent. Samtidigt är det viktigt att utesluta saker som verkligen kan betyda att något är fel på barnet. Men ofta är det flera olika faktorer som då ska stämma in.

 Om barnet är glatt och friskt i övrigt kan det hända att det bara tar saker och ting i sin egen takt. Det finns inget underlag för att säga att barn som går sent är smartare. I stället kan det vara andra saker som lockar barnet, som de tycker är roligare att göra än att gå. Så vare sig barnet går sent eller tidigt är det helt normalt.

När barnet börjar gå:

• Många barn börjar gå när de är runt åtta, nio månader. Men det är också väldigt vanligt att de väntar tills de är en 18 månader.
• Du ska inte stressa varken dig själv eller barnet. Låt hen utvecklas i sin egen takt.
• Stimulera den motoriska utvecklingen genom att leka med barnet.
• En lära gå stol kan ge gott stöd så barnet kan träna själv.
• Jämför inte barn, de utvecklas i sin alldeles egna takt.
• Låt barnet få gå på olika underlag, både inne och ute. Grus, en mjuk madrass, gräs, och så vidare.
• Barn som går senare är inte smartare, utan alla har sin tid för motoriska färdigheter.

Barn som inte går vid 18 månader – vad göra?

En av de saker som barnvårdcentralen ser på är om barnet kan gå utan stöd vid 18 månaders ålder. Om så inte är fallet finns det ingen anledning till panik. Naturligtvis är det viktigt att försäkra sig om att det inte finns några underliggande problem, men det är väldigt ovanligt.

Vissa barn är lite rädda för att ta steget fullt ut och släppa taget om sitt stöd. Andra är fullt upptagna med annat för att ha tid att gå. Livet är fullt av intressanta sysselsättningar som de vill utforska först. Många klarar att ta sig fram riktigt bra, de hittar andra sätt än att gå. Men förr eller senare kommer de att börja gå av sig själva. En del barn är hela två år innan de börjar gå helt och hållet. Några år senare ser du ingen skillnad på dem och de barn som började tidigare.

Är gåstol bra för barn?

Som med så mycket annat handlar det om att ha balans. En gåstol kan vara roligt för barnet, men bara under mycket korta stunder. Och det hjälper dem inte att börja gå snabbare. Tvärtom, i gåstolen brukar de mest hänga eller hasa sig fram. Om de går så har de inte rätt hållning, vilket kan vara ett problem när de börjar gå utan stöd.  

Flera experter menar att det kan hämma barnets motorik om du använder gåstol. De behöver en process för att nå fram till att gå. Krypa, åla sig fram, resa sig upp, stå själva, gå med stöd, och så vidare. Det är en gradvis utveckling som du inte får med dig om du använder gåstolen allt för mycket.

I stället uppmanas föräldrarna att tillbringa tid på golvet med sina barn. Lek med dem och låt dem få träna upp både sina muskler och förmågor. På det sättet lär de sig balansera sin kropp och får steg för steg både styrka och en bra hållning.

Måste man ha lära gå skor?

Nej, du måste inte ha speciella skor för att barnet ska lära sig gå. En del menar till och med att det är bäst att de får vara barfota. Fotlederna blir mer stabila och de får en chans att utveckla de så viktiga musklerna i fötterna.

Men det finns också lära gå skor som är ganska bra. De ger stöd för foten och hjälper barnet känna sig trygga eftersom de är stadiga. Speciellt bra kan det vara när du vill vara ute och gå med ett litet knytte. Då behöver du skor som tål elementen men ändå ger foten stadga. Ergonomiskt utformade med halkskydd och komfort.

Så det beror lite på var ditt barn går någonstans. De första stegen brukar ju vara i hemmet, men målet är att barnet ska kunna gå var som helst. Då är det viktigt att välja bra skor som passar den lilla foten. Se också till att barnet får en chans att gå på olika underlag. Till en början kanske det måste vara plant och tillrättalagt. Men ganska snart kan du introducera grusgångar, mjuka madrasser, gräs och annat som är helt annorlunda. Det ger barnet möjligheten att verkligen utveckla sin förmåga till att gå.

Lära gå vagn – bra eller dåligt?

Många barn tycker det är väldigt roligt med en lära gå vagn. De kan lägga saker i den och forsla dem runt i hemmet. Och det kan faktiskt vara till hjälp när de är på väg att börja gå. Du kanske inte kan skynda på utvecklingen med en vagn, men den kan få dem att ta det där sista steget ut till att gå själva.

Till en början så behöver barnen något som stöd och hjälp. Det kan vara en vuxens händer, men kan även vara en lära gå vagn. Se till att du väljer en som har bra bromsfunktion. Vissa barn som inte haft en liknande vagn har skjutit pallar eller stolar framför sig. Det är en naturlig del av utvecklingen att vilja ha något att hålla i när de börjar gå.

När barnet börjar gå

Du behöver alltså inte tänka så mycket på när ditt barn ska börja gå. Det sköter hen själv, det är en naturlig process som fungerar riktigt bra. Och marginalerna för vad som är normalt är väldigt vida. Glöm aldrig att varje litet barn är unikt och att du inte ska jämföra dem ens med sina syskon.

Det finns inget underlag för att barn som går sent är smartare. Alla utvecklas i sin egen takt och när de blir större är det ingen som vet om de började gå sent eller tidigt. Det bara händer när det är dags. Ibland kan du uppmuntra dem och hjälpa dem på vägen, men ofta är det inte mycket som föräldrarna kan göra.

De flesta föräldrar fruktar den där tiden då deras lilla ängel förvandlas och blir trotsig. Nog kan det vara jobbigt ibland, men det är en fas som går över. För att sedan komma tillbaka, mer än en gång. Det är därför viktigt att förstå vad det är som händer och varför ditt barn uppför sig så där. Och framför allt är det grundläggande att vara full av tålamod.

Vad är trots?

Det är en väldigt bra fråga. För även om det kan upplevas som jobbigt så är det samtidigt en viktig del av barnets utveckling. Trots handlar inte om att gå emot sina föräldrar. I stället är det mer en fråga om att bli en självständig individ. Det är ju vad alla föräldrar önskar sig, att barnen ska växa upp och klara sig själva. Det kan beskrivas som en utveckling där båda parterna måste lära känna varandra.

Trotsålder symptom

Vad kan du då förvänta dig? Vad handlar egentligen trotsåldern om? Trots har beskrivits som att trilskas med ökad envishet. Du kommer alltid att möta situationer då barnet inte vill göra det du önskar. Det börjar redan när de föds och du förtvivlat försöker få på dem byxorna när de fäktar med benen. Då är det naturligtvis en reflex, men senare blir det mer på allvar.

Frustration är ett annat sätt att beskriva hur ditt barn känner sig under trotsåldern. Allt verkar vara fel och de har inte lust att göra någonting du säger till dem. Ibland beror den här känslan av frustration på att barnet ännu inte riktigt kan uttrycka sig. Hen kan inte förklara vad hen vill eller inte vill. Då är det enklare att trotsa.

Troligtvis kommer du att bli trött på att höra ordet nej hela tiden. Det verkar komma automatiskt, oavsett vad det handlar om. Sådant som tidigare var helt normalt, som att klä på sig eller borsta tänderna, blir nu föremål för en protest.

Sedan finns det barn som inte blir aggressiva utan trotsar genom att bli klängiga eller gråtmilda. De kanske låtsas som de inte hör vad du säger, ignorerar dig fullständigt. Poängen är den samma, de har funnit att det fungerar bättre på det här sättet. Troligtvis utan att tänka på det, men ändå.

Vilka åldrar är trotsåldern?

Uttrycket trotsålder är lite missledande för det handlar om flera perioder under barnets uppväxttid. Den första brukar komma när barnet är runt ett och ett halvt år gammalt. Sedan har du två-årstrotset, och så fortsätter det. De stora trotsåldrarna brukar sägas vara när de är 2, 6, 9 och tonåringar.

Vartefter som barnet lär sig nya saker vill det ha större frihet. Och de behöver lära sig hur man klarar sig på egen hand. Att de ofta vill göra mer än de faktiskt klarar av är en annan sak. Samt att de ofta uttrycker sig på ett sätt som sätter föräldrarnas tålamod på prov.

Hur länge varar trotsåldern?

Det går inte att sätta några gränser för trotsåldern. De flesta föräldrar kommer att märka av det någon gång. Men för en del håller det i sig ganska länge. Dels beror det på barnets temperament, alla har ju sitt eget sätt att uttrycka sig. Men det kan även bero på hur föräldrarna reagerar på barnets trots. Det är ett sätt att kommunicera och lära känna varandra. Men ibland är det svårt att inte bli arg eller frustrerad själv. För det kan vara slitsamt.

Kommer alla barn i trotsåldern?

Det är inte alla barn som blir trotsiga, men det är väldigt vanligt. För det mesta kommer du i alla fall någon gång under deras uppväxt märka av en viss konfrontation. Det är bra att komma ihåg att det finns konflikter i alla relationer. Vilket inte innebär att ni bråkar eller blir ovänner. Det kan helt enkelt handla om att sätta gränser och se var alla hör hemma.

Hur hantera trotsåldern?

Hur du ska tackla trotsåldern beror en del på hur gammalt barnet är. Alla föräldrar vet att det är så gott som omöjligt att diskutera med ett barn som bara är 18 månader gammalt. Om det handlar om tonårstrots däremot kan du komma långt genom att ha en öppen kommunikation med din son eller dotter. Oavsett åldern kanske du måste vänta tills situationen har lagt sig och de har lugnat ner sig innan du börjar resonera med dem.

Se trotsåldern som ett tillfälle att lära känna ditt barn lite extra. Det är en tid då ni kommer att konfrontera varandra och barnet lär sig bli självständigt. Du kan säga att det är ett projekt eller ett arbete som ni gör tillsammans. Därför är det även bra om du lyckas hålla dig lugn. I alla fall för det mesta, inga föräldrar är perfekta utan alla tappar tålamodet någon gång ibland.

Du måste inte heller visa din auktoritet varje gång. Naturligtvis ska inte barnet kunna förhandla om precis allt, speciellt inte när det är litet. Du vet bättre än ditt barn, det ligger i sakens natur. Om hen inte vill ha på sig mössa när det är 20 grader kallt, eller vägrar att tvätta händerna så kan du inte bara acceptera det. Men ofta kan du använda en situation till att visa var gränserna sitter och eventuellt sätta nya. Lyssna på vad barnet har att säga och välj de gånger du kan förhandla. Det är ju så de växer som individer.

Tips för att hantera trotsåldern:

• Ha tålamod, kom ihåg att det är du som är den vuxne.
• Var lyhörd, du måste inte alltid gå emot vad barnet säger.
• Se trotsåldrarna som ett tillfälle till utveckling.
• Trots gör barnet självständigt och stärker er relation till varandra.
• Ge inte efter för allting barnet kräver, det är viktigt att vara konsekvent.

Trotsålder 18 månader

I den här åldern är barnen väldig upptagna med att upptäcka världen. De har så mycket att göra men ibland kan de ha svårt med en övergång mellan olika aktiviteter. Ett så här litet barn har inget begrepp om tid eller konsekvenser. De har inte lust att borsta tänderna och inget mer än det. Den positiva sidan är att det brukar vara ganska lätt att distrahera eller avleda dem. Vilket är bra eftersom det ofta inte lönar sig att resonera med dem.

Läs även: Pannkakor för bebis recept – perfekt för barn som vill äta själva

Trotsåldern 2 år – tvåårstrots

Det här räknas ofta till en av de stora trotsåldrarna. Var dock försiktig så du inte förväntar dig att barnet ska trotsa eller att du ser efter allt för många tecken. Ingen mår bra av att bli dömd bara för att de är en viss ålder. Ta i stället dagen som den kommer och hantera trotset om det skulle uppstå.

I den här åldern sker det stora förändringar i barnets hjärna. De lär sig många nya saker och det kan ibland vara frustrerande. Dels håller de på att lära sig flera nya motoriska färdigheter, dels kognitiva. Relationerna till andra utvecklas. Samtidigt så blir de allt duktigare på att uttrycka sig, börjar få ett grepp om språket.

Under den här tiden prövar barnet på många nya saker. Barnet kan bli ganska frustrerat när det inte fungerar eller det inte går som det tänkt sig. Allt som hen inte kan styra själva kan bli en källa till trots. Det är också viktigt att komma ihåg att barnen ofta är väldigt aktiva under dagen. Fram på eftermiddagen, kvällen är de ganska trötta och då fungerar allting ännu sämre.

Trotsålder 3 år – treårstrots

Treårstrotset hänger mycket samman med två-årstiden. Och det är ju egentligen en del av samma utveckling. Barnet som behöver få lära sig konsten att bli självständig. Föräldrarna som fortfarande har ett stort ansvar för att ta hand om barnet. Den där dragkampen som är ett sätt att förankra er relation.

Många barn i den här åldern gör precis som de vill. Eller försöker i alla fall. Ibland måste du naturligtvis bromsa dem. Fortfarande har de inte en direkt koppling mellan sina handlingar och eventuella konsekvenser. De förstår inte att de kan bli förkylda om de går ut med baddräkt när det är vinter.

Trotsålder 4 år

Även om barnet fortfarande har vissa perioder av trots brukar det här ändå vara en relativt lugn ålder. De kan uttrycka sig bättre, börjar förstå lite mer vad som händer när de gör vissa saker, och du kan resonera mer med dem. Fortfarande är det viktigt för föräldrarna att ha stort tålamod och hålla ut. Barnet måste få utveckla sig i sin egen takt, även om det kan vara påfrestande. Lär dig att avsätta lite extra tid för när en svår situation kommer upp, så att varken du eller barnet blir stressat i onödan.

Trotsåldern 5-6 år

Ofta så växlar humöret när barnet är i 5-6 års åldern. Redan nu kan de börja känna sig stora ena stunden och små den andra. De trivs med att ha rutiner och känna till reglerna. Men också rättvisa och överenskommelser. Det är lätt hänt att du förhandlar för mycket, men var lite lyhörd för när barnet verkligen vill göra något på sitt eget sätt.

Det är inte så lätt att klara av motgångar när du är liten. Ibland kan det leda till vredesutbrott, även om de börjar bli färre och mer sällan. Hjälp barnet hitta andra sätt att uttrycka sin besvikelse på. Eller alternativ till det de inte klarar av att göra.

Vid det här laget har språket utvecklats ganska bra. Men det kan fortfarande vara svårt för barnet att uttrycka sig i ord. De förstår inte alltid instruktioner, även om det verkar enkelt för en vuxen. Samtidigt tar barnen ofta allt du säger bokstavligen. När du är medveten om dess begränsningar är det lättare att undvika situationer där trots är deras enda sätt att uttrycka sig på.

Trotsålder 7-8 år

I den här åldern är många barn inte så högljudda med sina åsikter. Nu när barnet går i skolan börjar det relatera till andra på ett nytt sätt. Ibland kan det vara svårt att förstå vad barnet egentligen tänker och tycker eftersom de gärna är lite tystare. De vill klara sig själva men har ofta inte så bra självkänsla. Samtidigt ställer omgivningen stora krav på de här barnen, de ska hålla reda på mycket själva. Så även om ett stort antal barn inte trotsar så mycket i den här åldern är det viktigt att du stödjer dem i deras utveckling.

Trotsålder 9 år

När du trodde att allt var frid och fröjd så kommer en period med trots igen. Egentligen är det svårt att säga exakt när det är dags för en ny trots-ålder. För en del barn händer det när de är i sjuårsåldern. För andra när de är lite större. Eftersom det är en del av en kontinuerlig utveckling så tar det inte alltid helt slut.

Många barn i den här åldern kan upplevas som slarviga eller struliga. Bland annat beror det på att hjärnan jobbar för högtryck. Ibland måste du bara lämna dem ifred med sina tankar. Samtidigt är det viktigt att vara där för dem, som ett permanent stöd. Försök göra saker tillsammans och hjälp dem också utveckla relationer med kompisar runt omkring dem. Allt det här kan hjälpa er överkomma trotsåldern.

Trotsålder 10 år

Det här är en ålder som vanligtvis är relativt jämn och utan så mycket trots. Samtidigt sker det mycket inuti barnet, det är en övergång mellan att vara barn och bli tonåring. Deras intressen förändras, många barn deltar i flera aktiviteter när de är i den här åldern.

Tonåren – trotsålderns trotsålder

När barnen når tonåren kan det bli fråga om en riktig trotsålder. Eller inte, det är så många faktorer som spelar in. Barnen vill gärna bestämma fler saker själva och har en åsikt om bra mycket. De kräver mer frihet och vill bli accepterad av sina jämnåriga. Men det är ju egentligen vad alla personer vill. Nu när de står på tröskeln till att bli vuxna måste de få lära sig ta steg på egen hand. De är inte riktigt redo för den stora världen, men väldigt villiga att försöka.

Hur överleva trotsåldern?

Det allra viktigaste är att föräldrarna inser att det är svårare för barnet än det är för dem själva. Att växa upp är härligt, men också väldigt jobbigt. Allt är nytt och spännande, samtidigt som det kan vara skrämmande och uttröttande.

Så föräldrar måste ha stort tålamod när de handskas med sina barn. Samt gärna en nypa humor, försök se det dråpliga i situationen. Ett annat gott råd är att välja sina strider. Du måste inte alltid vara auktoritär och bestämma allt. Det finns tillfällen då du kan ge efter, eller kanske kompromissa.

Din önskan som förälder är att barnen ska växa upp till väl fungerande, lyckliga vuxna. Då är trotsåldrarna en del av utvecklingen. Det är genom att töja på gränserna som de lär sig vara självständiga och klara sig på egen hand. Så när du ser trots i dina barn är det ett bra tecken. Hur jobbigt det än kan vara för stunden.

Redan när barnet föds så börjar den så viktiga anknytningen till de personer som kommer att bli fokus i barnets liv. Det finns en teori som säger att hur du relaterar till omgivningen som liten kan påverka hur dina relationer blir när du är vuxen. Med andra ord är det något som föräldrar bör ta på allvar, eftersom det kan ha djupgående konsekvenser.

Vad menas med anknytningsteorin?

För cirka 70 år sedan kom en psykolog i Storbritannien upp med en teori som många hakade på. I princip innebär den att eftersom barnet behöver sina föräldrar för att överleva så lär hen sig söka efter dem. Barnet känner sig tryggt när de finns i närheten, men kan uttrycka sin otrygghet genom att gråta eller på annat sätt försöka nå dem.

De här anknytningsrelationerna bildas redan de första månaderna av barnets liv. Sedan fortsätter de att utvecklas, framför allt upp till fyra års ålder.

Till en början är barnen öppna för nya relationer. De har ett odiskriminerande anknytningsbeteende. Nyfödda barn accepterar alla vuxna som är där för dem.

Men ganska snart, redan när de är tre månader gamla, är de mer diskriminerande i sin anknytning. De börjar skilja på främlingar och de som är välkända. Vid tre års ålder är de specifika i sitt anknytningsbeteende. Barnen vet vem som är vem, och har en särskild relation med vissa personer.

Anknytningsteori test

Enligt den här teorin så påverkar din anknytning till omgivningarna under barndomen dina relationer som vuxen. Det finns olika test du kan göra för att se om du är en trygg person, eller otrygg och undvikande. Speciellt när det kommer till kärlek och parförhållanden. De flesta har hört talas om folk som inte är redo för en fast relation, som inte klarar av att stanna kvar med en person. Grunden för det kan alltså ha lagts redan vid födseln.

Forskning Bowlby

Det var John Bowlby som satte i gång den här anknytningsteorin. Han var psykiater och psykoanalytiker och utförde flera studier för att backa upp sin teori. Bland annat så såg han på hur små barn reagerade när de skildes från sina föräldrar under längre perioder. Som när de lades in på sjukhus, på den tiden kunde de vara separerade i flera veckor.

Med sin forskning visade Bowlby på att barnen hade en anknytning till föräldrarna som inte bara var kopplad till att de fick mat av dem. Han forskade också om ungdomar som var problematiska, och kom fram till att flera av dem haft ett komplicerat förhållande till sina mammor.

John Bowlby fortsatte sin forskning och fördjupade sina teorier under flera decennier. Under lång tid jobbade han tillsammans med sin amerikanska kollega Mary Ainsworth. De forskade mycket runt relationen mellan små barn och deras föräldrar, och kom upp med flera teorier.

Vilka är de olika anknytningsmönstren?

Enligt Bowlbys teori finns det tre anknytningsmönster. Dels har du de som är trygga i sin anknytning. Även här finns det olika aspekter som förklara det hela lite djupare. Å den andra sidan har du de som är otrygga-undvikande eller otrygga ambivalenta i förhållandet. I tillägg talar man ibland om otrygg-desorganiserad anknytning.

Otrygg vs trygg anknytning

De två huvudgrupperna är trygg eller otrygg anknytning. Barnet behöver känna sig tryggt. Inte bara för att överleva utan även för att kunna utvecklas. Även om det är flera personer som tar hand om barnet kan de ha en otrygg anknytning till vissa och en trygg anknytning till andra. Anknytningen kan också förändras, den är i ständig utveckling.

Ambivalent vs undvikande anknytning

Barn söker sig till sin vårdnadshavare, framför allt då föräldrarna, när de har ett visst behov. Det kan vara hunger, trötthet, eller något annat fysiskt behov. Men det kan även vara en vädjan om skydd eller tröst. Om de ständigt avvisas så lär de sig ganska snabbt att inte närma sig igen. De får en otrygg, undvikande anknytning till vårdnadshavaren för de vet att de inte har någon chans till hjälp.

När barnet ibland blir väl bemött och andra gånger avvisas eller inte får hjälp så kan hen bli lite förvirrad. De är inte riktigt säkra på tryggheten utan blir ambivalent otrygga. Många gånger är de här barnen känslostyrda, även om det inte alltid är så lätt att märka.

Vad kännetecknar en trygg anknytning?

Det finns flera nyanser av att vara trygg. Till en början behöver barnet ha en trygg relation till sin vårdnadshavare för att tillfredsställa sina grundläggande behov. De kan knyta an till mer än en person, men inte allt för många. Därför är det viktigt för små barn att ha en eller några stycken som de kan lita på, så att säga. Personer som är närvarande och ger dem den trygghet de så väl behöver.

När barnet börjar växa till sig så förändras även deras behov. De fysiska, grundläggande, finns alltid där. Men nu vill de också utforska världen omkring sig och den kan vara ganska skrämmande. Då behöver de någon som kan ge dem trygghet, vägleda dem och finnas till hands.

Det här fortsätter att vara förälderns huvudsakliga uppgift. Att vara förutsägbar och konstant. Alltid redo att ställa upp för barnet, och villig att vara flexibel under hens utveckling. Föräldrarna är väldigt viktiga för att barnet ska lära sig hantera sina känslor.

Vad är en otrygg anknytning?

De allra flesta barn har en trygg anknytning till sina föräldrar. Men ganska många, ungefär vart femte barn, får däremot en otrygg anknytning. Här varierar svårighetsgraden ganska mycket, men vad de alla har gemensamt är att barnet inte känner sig tryggt.

Antingen söker de inte hjälp eller stöd över huvud taget från föräldrarna. De vet med sig att det inte tjänar någonting till. För att överleva måste de ta hand om sig själva. Eller så blir de klängiga och gnälliga, utan att egentligen bli tröstade av att vara nära föräldrarna. Ofta sker det när de inte är helt övertygade om att de ska få hjälp.

Vad innebär otrygg-ambivalent?

En del föräldrar är inte konstanta. Ibland ger de barnet det stöd hen behöver, men andra gånger så blir barnet bortstött eller ignorerat. För ett litet barn är det här verkligen förvirrande, de kan inte lita på att vårdnadshavaren finns där för dem.

Det kan leda till en otrygg-ambivalent anknytning. Barn skickar hela tiden ut signaler av olika slag. Om de inte är riktigt säkra på hur de ska uppfattas blir anknytningen ambivalent. De ägnar mycket tid på att klänga och kräva något från föräldrarna. Du vet ju aldrig när du får någon uppmärksamhet.

Tyvärr använder de så mycket energi på det här att de inte riktigt hinner med sin naturliga utveckling, den att utforska världen omkring dem.

Vad innebär otrygg-undvikande?

Vissa föräldrar eller vårdnadshavare har inte möjlighet att ställa upp för barnen, eller är inte villiga att göra det. De lär sig därför att inte visa några signaler eller be om hjälp. I stället trycker de undan sina behov av hjälp och satsar mer på att utforska världen på egen hand.

De upplevs många gånger som självständiga och kapabla. Utåt sett verkar de inte ha något behov av stöd från vårdnadshavaren. Men undersökningar har visat att de i själva verket upplever livet som en sorts hotsituation. Deras självständighet är ett sätt för dem att överleva eftersom deras trygghetsbehov aldrig riktigt tillfredsställs.

Hur många har en otrygg anknytning?

Det stora flertalet föräldrar i västvärlden lyckas förmedla den här känslan av trygghet till sina barn. I länder där det finns stora problem med ekonomi och politik är det naturligtvis lite annorlunda. Men även här, där det är lugnt i samhället, så beräknar man att cirka 20 procent av alla barn har en otrygg anknytning av något slag.

Hur påverkar detta våra relationer?

Det är ganska vanligt att använda anknytningsteorin för att förstå varför vuxna gör vissa saker. Framför allt då när det kommer till förhållanden och sociala relationer. Redan John Bowlby använde sin teori för att förklara varför en del tonåringar kom på kant med tillvaron. Han såg en direkt koppling till deras uppförande och det dåliga förhållandet till modern.

Redan från födseln lär sig ett barn att relatera till andra människor. Ett mönster växer fram, och det följer oss sedan hela livet. Du kan göra något åt det om du blir medveten om det, men grunden är lagd redan från späd ålder.

Därför uppmuntrar man folk till att se på sig själva, i stället för på den andra parten. Speciellt om du har svårt att binda dig eller ha hälsosamma relationer. Det kan bero på det mönster du utvecklat sedan barndomen.

• Trygga personer trivs bra med sig själva, och klarar av att vara ensamma. Samtidigt är de också trygga eller lugna i långvariga relationer.
• Ambivalent otrygga personer kan upplevas som väldigt intensiva. De har starka känslor och vill gärna vara nära andra. Eftersom de är rädda för att bli övergivna väljer de ofta att inte bli involverade redan från början.
• Undvikande otrygga människor är ofta mycket omtyckta. De fungerar riktigt bra i relationen till andra, så länge det hålls på ett ytligt plan. Samtidigt har de en tendens att upprätthålla en viss distans i långvariga relationer. Det är svårt att komma dem inpå livet och verkligen lära känna dem. När de upplever krav på närhet drar de sig gärna undan.

Hur blir en otrygg anknytning till?

Det är få föräldrar som skapar en otrygg anknytning med flit. I stället är det ofta så att de inte riktigt förstår vikten av en trygg anknytning, och hur pass stort inflytande det kan ha på barnets liv. Det är lätt att missförstå ett litet barn som är gnälligt, du kopplar inte alltid ihop det med att det har en otrygg anknytning.

Eller så har de inte den kapacitet som krävs för att skapa en trygg anknytning. De kanske själva vuxit upp i en otrygg atmosfär, och för vidare sina erfarenheter när de själva blir föräldrar. Ibland kan det handla om att de missförstår de signaler som barnet ger, ofta är de ju inte formulerade så tydligt.

Sedan finns det också föräldrar som misshandlar sina barn, både fysiskt och känslomässigt. De sätter aldrig barnens behov främst i sina liv, även om de små är helt beroende av sina vårdnadshavare. I de här situationerna är det lättare att förstå varför barnen utvecklar en otrygg anknytning av något slag.

Vad kan föräldrar göra för att skapa en trygg anknytning till barnet?

Det är egentligen inte så svårt att skapa en trygg anknytning till sitt barn. Du måste ha tålamod för att om och om igen ställa upp på det de behöver. Trösta, lugna, skydda, bekräfta. Vara närvarande och lyhörd för vad de behöver.

En förälders roll är mångsidig. Men när barnet känner att du alltid är där, redo att vara en så kallad safe haven eller trygg hamn, så kommer det att leda till en trygg anknytning. När hen börjar utforska världen omkring sig finns du alltid där, som ett varmt och inbjudande fyrtorn. En fast punkt i tillvaron som barnet kan lita på.

Hen vet att hos dig är han trygg och kan få tröst. Det gör att barnet vågar gå utanför sin egen bekvämlighetszon lite grand, ett steg i taget. För du finns ju alltid där att falla tillbaka på, vid behov.

Barns anknytning till flera personer

Det är naturligt för barn att knyta an till de personer de träffar mest. Till en början klarar de bara av ett par, tre stycken, vilket då ofta är föräldrarna. Vanligtvis är det tydligare när de är runt ett halvt år vilka de viktigaste personerna är för dem. De blir ofta inte tröstade av andra och vänder sig helst till de personer de har en anknytning till.

Alla barn föds med fontanell. Det är öppningar i huvudet, i deras kranium. Så småningom växer de igen, men i början kan det kännas lite läskigt. Det är dock helt normalt och ingenting att vara rädd för. Lär dig hur du ska hantera en liten bebis så är du på den säkra sidan.

Vad är en fontanell?

Det handlar alltså om luckor i huvudet. Själva skallen, kraniet, är inte helt sammansatt. I stället har du öppningar på flera ställen. Bakhuvudet har ett sådant, samt bakom öronen. Sedan har barnet fontaneller på hjässan och vid tinningarna.

 Du kan känna dem om du rör vid huvudet, men de är täckta av hud och hinnor. Ibland är fontallen så bred som fyra centimeter, men de kan även vara smalare, kanske bara en halv centimeter. Allt är normalt, och kommer med tiden att stänga sig.

Vad är fontanellen till för?

Till att börja med måste barnet kunna födas fram utan att det skadas. Genom att huvudet består av hela åtta skallben som är åtskilda av fontanellerna kan det glida genom mammans slida och komma ut helt okej. Eftersom det trycks ihop lite grand vid födseln kan huvudet i vissa tillfällen ha en konstig form. Men det jämnar ganska snart ut sig, så det är ingenting att oroa sig för.

Efter födselns så sätter barnet i gång en ordentlig växtspurt. Det utvecklas otroligt mycket de första åren, och det har inte bara att göra med storleken. Hjärnan måste också växa, och den behöver plats. Därför är huvudet inte fixerat, utan fontanellerna stängs vartefter inom ett och ett halvt till två års ålder.

Hur växer skallbenet?

Det är vanligt att fontanellen i bakhuvudet stänger sig redan runt tre månaders ålder. Sedan följer de vid tinningarna och bakom öronen. Den främre fontanellen, på hjässan, brukar vara hård och stängd före två-årsdagen. Allt det här är sådant man ser på vid de regelbundna kontrollerna på BVC. Barn är så olika så du kan inte med säkerhet säga exakt när fontanellerna stängs.

När bebisen är liten verkar den så känslig och ömtålig. Och helt klart ska du vara försiktig när du hanterar ett nyfött barn. Se till att alltid stödja huvudet och nacken, för musklerna är ännu inte utvecklade. Du kan smeka och tvätta ditt barn, också på huvudet. Fontanellerna är öppningar mellan skallbenen, men de är täckta av starka hinnor och hud.

Försök att lägga din bebis på olika sidor när hen ligger ner. Huvudet är mjukt ett bra tag efter födseln och det kan forma sig på fel sätt om du inte varierar ställningarna. Ett barn ska alltid sova på rygg, i alla fall tills det kan vända sig själv. Men när det är vaket kan du passa på att stimulera olika ställningar. Lägg bebisen på din egen kropp, eller låt hen ligga på mage på en filt på golvet.

Vad är en normal fontanell?

En normal fontanell kan vara 0,5 gånger 0,5 centimeter stor. Alltså bara en lite öppning. Men den kan också vara så stor som 4×4 centimeter. Allt är normalt, och det är viktigt att jämföra med andra faktorer.

Vid kontrollerna så mäter man huvudets omfång och ser på barnets utveckling och tillväxt rent allmänt. De ser på helheten, där fontanellerna bara är en liten del. Därför kan det också vara väldigt olika när de stängs. Hos en del barn hårdnar fontanellerna redan vid sex månaders ålder, medan andra har dem öppna ända upp till två års ålder.

Hur ska fontanellen kännas?

Vanligtvis är fontanellerna lite konkava, och de ska vara fasta. Om du märker att de sjunker ihop kan det vara ett tecken på uttorkning, till exempel. Var extra uppmärksam om bebisen har diarré eller kräks. Ta kontakt med vården, för att vara riktigt säker.

Det är inte alls ovanligt att du ser barnets puls vid fontanellerna. Deras hud är ju ganska genomskinlig, även om den är stark. Men det är helt normalt att se en pulserande blodåder.

När barnet gråter, ligger ner eller har tillfälliga kräkningar kan fontanellerna också bukta ut lite grand. De brukar gå tillbaka igen när barnet lugnat ner sig. Det är alltså viktigt att hålla ett öga på fontanellerna eftersom de visar hur barnet mår.

När hårdnar barns huvud – när sluter sig fontanellen?

Som med så mycket annat som har att göra med barnets utveckling så är det här en individuell fråga. Fontanellen i bakhuvudet brukar vara den första att sluta sig. Det kan ske redan inom en till tre månader. Därefter sluts de som är vid sidan av huvudet, medan den främre fontanellen brukar vara sist.

Många barn har kvar sina fontaneller, speciellt den på hjässan, helt upp till två års ålder. Det är klart att de börjar hårdna, men processen tar tid. Hos andra kan den främre fontanellen sluta sig ganska tidigt. Man säger att det är helt normalt redan vid sex månaders ålder. Vid kontrollerna så ser läkarna på barnets allmänna tillväxt och tillstånd. Om det är friskt och sunt, och utvecklas i lagom takt, så är det ingen fara om fontanellerna varierar.

Fontanell vuxen

Långt innan barnet blir vuxet har fontanellerna vuxit ihop. Kroppen är så finurlig att den skapar ny benmassa vid behov. Sakta men säkert så bildas det hårt ben mellan skallbenen. Till sist är hela hjärnan täckt och skyddad av kraniet. Som vuxen så känner du inte längre av fontanellerna, trots att de var så tydliga vid födseln.

Bebis fontanell hur känslig är den?

Det är inte bara nya föräldrar som är oroliga för fontanellerna. Du kan riktigt känna hur huvudet är öppet, och följa linjerna eller suturerna över skallen. Men bebisar är starkare än vi tror. Och även om fontanellerna är öppna så är hjärnan väl skyddad där inne.

De små eller lite större öppningarna är täckta av ett membran som är ganska starkt. Hinnor och hud bildar ett skyddande tak över fontanellerna, tills det har vuxit samman. Det är klart att du ska vara försiktig, kraniet är trots allt öppet. Men du kan både röra, smeka och tvätta barnets huvud utan några problem. Kom ihåg att det är samma huvud som tog sig genom födelsekanalen och kom ut utan att bli skadat. Det är väl skyddat om du behandlar det väl.

Men det är viktigt att inte alltid lägga barnet i samma ställning. Kom ihåg att skelettet hela tiden bildar nytt ben, och att du vill ha en rundad form på huvudet. Variera ställningen så mycket du kan, speciellt när bebisen är vaken.

Insjunken fontanell

Fontanellerna är ofta lite konkava, de har en tendens att gå inåt när barnet är lugnt. Men om det blir allt för mycket, om de sjunker in, bör du kontakta en läkare. Det kan hända att barnet är uttorkat. De är ju så små att lite kräkningar eller diarré kan ställa till med en hel del. Det är alltid bättre att fråga om du är osäker. Du känner ditt barn. Var uppmärksam och se när något förändrar sig.

Buktande fontanell

Det är inte alls ovanligt att fontanellerna buktar ut en del när barnet gråter eller även när det ligger ner. Kräkningar kan också göra att de sväller upp. Men dessa buktningar ska gå ner när barnet lugnar ner sig eller du håller det upprätt. Om de inte gör det bör du kontakta barnets doktor. Det kan vara ett tecken på att bebisen har en infektion i kroppen.

Pulserande fontanell

Det här är en av de vanligaste sakerna som föräldrar frågar om. Du kan se hur blodådrorna pulserar i fontanellerna, och en del blir lite skrämda av det. Men det är helt normalt, och ingenting att oroa sig för. Bebisens hud är tunn, och du kan ofta se blodådror på flera ställen. Vartefter fontanellerna stängs och blir hårda så kommer det att försvinna.

De så viktiga fontanellerna

Alla barn föds med öppningar i huvudet. Annars är det så gott som omöjligt för dem att komma ut från mammas mage. I början kan huvudet se lite konstigt ut, eftersom det har tryckts ihop. Det är nämligen fråga om flera öppningar eller fontaneller. Förutom att tillåta barnet att födas helt normalt så gör deras flexibilitet det möjligt för hjärnan att växa till sig de första åren av barnets liv.

Du kan känna eller se fontanellerna, ibland är de ganska stora. Vartefter som barnet utvecklas och växer så stängs de. Benmassa bildas och till sist har barnet ett hårt kranium, precis som vuxna. Den här processen kan ta lite tid, ända upp till två år. Du behöver inte vara orolig för att skallbenen är separerade, var bara lite extra försiktig med huvudet den första tiden. Fontanellerna är täckta av hud och hinnor som skyddar dem riktigt bra.